Brod? Gras!

Det har varit en hel del kringresande senaste veckan (?) kanns det som. Nar jag tanker efter sa stammer det nog. Bussarna fran Xela till Flores gick forvanansvart latt, trots att restiden slutade pa 15 timmar; pa forstaklassbussarna har man rejalt med plats for benen, till skillnad fran minibussen mellan Lanquín och Guatemala City som vi akt idag, men mer om det senare.

Flores ar en liten by pa en liten o som var trevlig. Forsta dagen akte vi till Tikal och kollade in ruinerna. Stora grejer det dar. Till skillnad fran Copán Ruinas kunde man pa dessa tempel klattra runt lite som man ville, vilket uppskattas saklart. Sakerheten ar inte sa noga i Guatemala (om man bortser fran alla vakter med shotguns och maskingevar man ser varje dag), och varan guide berattade aven om en kvinna som ramlat ner och dott fran ett tempel forra aret. Det hogsta av templerna (som sades vara kring 60 meter) hade en nast intill vertikal trappa som man fick klattra upp och ner for. Nervagen var laskigast.
Det haftigaste med dessa tempel var att de lag i ganska tat djungel, sa toppen av templerna strackte sig over tradtopparna vilket mojliggjorde fantastiska vyer.
Dagen efter vi var i Tikal tankte vi aka direkt till Semuc Champey, men bakfylla och ett rykte om en riktigt flippad cirkus gjorde att vi sket i bussen och stannade en dag till. Cirkusen var bade forfarlig och underbar pa samma gang: precis som en cirkus bor vara. Man blandade friskt djurplageri, bisarra sexskamt riktade till barn, dvargkvinnor som slickade pa brinnande pinnar och valdigt hog technomusik. Vid ett tillfalle fick alla barnen i publiken springa fram och mata en flodhast med mjolk. Cirkusen var kort sagt allt vi hade forvantat oss och lite till.

Sen bar det av till Lanquín: ett litet litet samhalle ute i bergen. Dar var det obeskrivligt vackert. Forsta dagen akte vi pa en tur till Semuc Champey. Dar var det annu vackrare. Turen borjade med att vi krop och simmade cirka en timme in i en mork grotta. Det var riktigt kul, men valdigt kallt efter ett tag. Efter grottan fick vi antligen ateruppleva tubing (att aka gummidack efter en flod (som vi gjort tidigare i Laos for nagot ar sedan)). Nar tubingen var slut fick vi aven hoppa fran en bro vilket var dodskul! Sedan badade vi i nan sorts naturliga limestonepooler. En underbar dag helt enkelt.
Dagen efter (sista resefria dagen pa den har resan) bestamde vi oss for att bege oss ut pa egna aventyr. Vi knallade bort en bra bit ut mot ingenstans och begav oss upp pa en stor kulle dar en massa kor betade. Vi hangde med korna i nagra timmar vilket var fantastiskt givande, aven om de inte alltid ar sa sociala djur.

Allt som allt kandes det ovanstaende som en riktigt bra avslutning pa en valdigt fin resa, och hemresan kanns ganska naturlig just nu. Jag lagger val upp ett till inlagg nar jag kommer hem med lite resestatistik. Tack och adjo.

Up yours, Kinabalu!

Pa 4220 meters hojd over havet ar det kallt vid sextiden pa morgonen, speciellt om man inte har sa mycket klader pa sig. Valdigt vackert ar det ocksa, men mest kallt.
¿Vem kunde ana att det fanns minusgrader i Guatemala?

Det jag pratar om ar vulkanen Tajamulco, som vi var upp pa i morse.

En random lodis star och inspekterar vart talt. Hur kom han sa hogt upp pa berget?

Den okande mannen har hittat eld. Jag kan inte satta fingret pa vart jag har sett honom forr..

Den obligatoriska toppbilden.

Solen steg upp over molnen som i en drom!

Just nu sitter vi pa internet i Quetzaltenango, eller Xela som det kallas: Guatemalas nast storsta stad sager wikipedia, sa jag far val lita pa det. Jag gillar den har staden - den kanns akta pa nagot satt, till skillnad fran Antigua som lika garna hade kunnat ligga i mellanvastern.
Vi ska dock aka harifran imorgon. Det blir forst en fem timmars bussresa till Guatemala City pa dan. Sen satter vi oss pa en nattbuss genom nastan hela landet, till Flores/Santa Elena (ingen aning vilken av dem, har inte reflekterat over det forran nu). Darifran tar man sig latt till Tikal, vart de mycket kanda mayaruinerna finns.

Simon, du som laser min blogg (jag uppskattar dina kommentarer valdigt mycket): kan du be for att sittsaren inte tar dod pa mig den har gangen?

Vi ses i Xibalbá!

Ravioliatervinning, Forsok 1: Misslyckat

Kycklingen Anton uppe pa en tempelbyggnad i Copán Ruinas.

Vy over Lago de Atitlán.

Vi har parkerat vara kajaker pa en ode strand; sjon ar dock lite kall att bada i.

Sma manniskor med annu mindre cyklar

Lago de Atitlan ar vackert! En sjo med vulkaner at alla hall man tittar. Vi befinner oss pa sjons vastra sida, i San Pedro La Laguna: en stor partyby med en lugn atmosfar. Har finns bade billiga drinkar och god mat; till och med den asiatiska maten har hittat hit. Jag tror dock att bade jag och Aron kanner oss lite rastlosa har. Vi hade tankt stanna har i typ en vecka, sa vi far val helt enkelt forsoka komma in i den lugna lunken.

Det absolut skonaste med Guatemala maste vara alla indianer. Sma, sma manniskor som till och med far mig att kanna mig lang. Manga av mannen ar dessutom cowboys!

Innan vi kom hit var vi pa snabbvisit i Antigua: en pa ytan ratt livlig stad som bakom de nybyggda "gamla" husen och turisterna kandes helt tom. Dar hangde vi lite med den mycket rastlosa chilenarn Tom och de tva franska tjejerna med valdigt begransade engelskakunskaper - tre personer som vi aven har stott pa i Granada, East Harbour (Utila) och Copán Ruinas.

Det har inlagget var inte alls roligt att skriva, sa nu ska jag sluta. Hej!

But it wasn't a rock...

Island detective. The words roll off your tongue like silk. There's really no other way to describe Casey. Except paranoid. Or junkie. Or hunter-gatherer with a machete and a plastic bag, looking for mahogany. But I'll stick with island detective.
We met Casey just outside our hotel. He was out on a mission, looking for a passport that had been stolen from some girl two days before. He was yet to find any leads in the case, but he was carrying some interesting pieces in his plastic bag. Mahogany pieces.
It turned out he actually could speak Norwegian. He had a wife in Norway, he said, but didn't look too happy telling us this so we didn't ask any further questions.
Casey showed us his home; a concrete apartment with trash just about everywhere. We saw spoons with weird burn marks on them and a glass pipe, among other things. He also had a table made purely of mahogany; he was gonna rebuild it now using his new found pieces.
We immediately saw his true nature: a great guy with his broken heart in the right place, so we stuck around for a while, watching television.
And that is the story of how we met our only true Bay Island friend, Casey - island detective.
___________________________________________________________

Tre dyk blev det pa Utila. Det var riktigt trevligt faktiskt. Inte ens i narheten lika rikt djurliv och vackra koraller som vi minns fran Asien, men riktigt kul att dyka igen. Vi fick bland annat se nagra skoldpaddor och troligtvis varldens storsta hummer!

Annars gjorde vi bara det vanliga pa on: gled runt och at/drack gott och tog det lugnt.
Lokalbefolkningen pa on pratade inte spanska som vi blivit van vid - de pratade engelska med en fyllig karibisk/jamaikansk dialekt. Det maste vara den harligaste dialekten jag hort.

Efter on blev det annu en transportdag for att ta oss till Copán Ruinas, vart vi nu befinner oss. Har finns ruiner fran Mayaindiarnernas glansdagar. Ruinerna och museet var riktigt intressanta; vi angrade bara att vi inte hade skaffat oss mer forkunskaper kring amnet, det hade nog gjort det annu intressantare.

Harifran ar nasta mal Guatemala - landet som snittade 17 mord per dag 2008!

Tack och adjo.

Svenskt kvalitetsbajs och utan skagg pa bussar i Honduras

Buss. Jag far en kansla av rovsvett bara jag hor ordet. Bussar gor mitt minne suddigt och osammanhangande, sa det har blogginlagget kan bli lite kaotiskt.

Vi sitter pa en bat och det gungar fruktansvart mycket. En vag skoljer in i baten; inte pa min sida som tur ar, vilket ger mig en frukstrerande tillfredstallelse - att en gang i livet fa vara pa ratt sida.
Ojda, detta var nog inte riktigt ratt tillfalle att introducera mitt nya ord, frukstrerande.

Mellan bussarna kommer jag ihag stader. Vi hade en trevlig kvall i Granada med diverse folk fran Kanada, Tyskland, Holland och Makedonien.
I Matagalpa gjorde vi inte sa mycket alls; vi hade en tv pa rummet.

Pa ett hotell i San Marcos de Colón var min avforing nastan av samma kvalitet som det Gud har valsignat mig med hemma i Sverige. Detta gjorde mig sa glad att jag rakade av reseskagget, vilket gjorde mig deprimerad. Jag kanner mig nu enormt underlagsen Aron och hans krulliga ansiktspubes.

Efter cirka 18 timmar pa bussar, de tva senaste dagarna, sitter vi nu i La Ceiba - en stad pa Honduras norra Karibienkust, och letar igenom internet efter information vi kan behova nar vi ska dyka. Senare idag ska vi namligen ut till Utila, en av de sa kallade Bay Islands, vart man tydligen kan fa dyka med valhajar om man har tur.

Annars hander det inte mycket i den har delen av varlden. Aron har borjat prata i somnen; jag tror att jag har smittat honom - det aterstar att se om han borjar snarka snart ocksa.

Kom ihag att ta pa er klader om det ar kallt ute, och lat inte nordanvinden sudda bort er glada min. Glom aldrig, det ar vi mot dem.

Omringad av tjurhajar!

Det gar inte att komma fran Isla De Ometepe just nu. Det blaser storm hela dagarna och vattnet i sjon ar for vagigt for att farjan fran on ska kunna ga. Tydligen hade en bil och ett barn flygigt over bord nar de forsokte kora farjan igar.
Men det ar okej. For en dollar far man en mycket fin rom och cola har. Eller en gallo pinto (bonor och ris) med agg. En enlitersflaska med ol far man dock betala en och en halv dollar for.

Vi traffade en sjyst inhemsk snubbe forsta dagen som tog oss med upp pa den stora av de tva vulkanerna, som dessutom kunde engelska - han pluggade sprak pa universitet i Managua. Vi kom inte upp pa toppen pa grund av kraftig vind och dimma, men vi fick chansen att fraga mycket om Nicaragua, spanska ord och livet allmant. Yngre folk i Nicaragua verkar overraskande lika oss i Sverige och resten av varlden.

Dagen efter hyrde vi varsin san har bad boy (las skrothog):

och korde runt lite pa on. Sjalvklart var min tvungen att ga sonder typ 200 meter innan vi var hemma igen. Som tur var hittade vi nagra mekaniker som fixade det for $5.

Jag har ingen aning nar vi kommer att komma ifran den har on. Det kan val droja hur lange som helst antar jag. Det ar ju i alla fall en massa folk har, ingen kommer ju fran on, vilket ar trevligt; och vi har pengar sa vi klarar oss nagra veckor till sa det loser nog sig.

Nu ska jag ta en ol. Adjo.

Managua, Nicaragua - Antligen!

Efter mycket strul med bussbiljetten (vi visste inte om den gick 12 pa dan eller natten, samma dag eller dagen efter eller ens varifran den gick och ingen i hela San Jose kunde engelska bra nog for att forklara) har vi nu kommit till Managua, ett dygn senare an vi trodde. Den sex timmar langa resan tog tio timmar den har gangen.

Det blir nog att forsoka lara sig spanska nu. Har kan verkligen INGEN engelska. Vi forsoker lara oss siffrorna just nu, sa att man i alla fall kan kopa sig fri om det skulle behovas.
Imorgon ska vi forsoka hitta en buss ut ur den kungliga huvudstaden, till en vulkan- o som ligger i en sjo. Dar verkar det riktigt fint.

Bilder

Raccooooon!

Frukost i Jaco.

Christopher borjar inse att han tagit sig mat over huvudet.

Glad eller gratande? Jag kommer inte ihag.

Glass i poolen.

Pojkarna gor Burger King med stil.

Bungee jump, vulkanpromenad och lyx.

Bungee jump

Bara 40 meter; det ar ju ingenting; vilken fjantbungeejump, tankte jag och Simon. Nar man val var dar uppe sag allt lite hogre ut dock.
Man skulle alltsa kasta sig ut mot den lilla, tre meter djupa, poolen och lita pa att linan haller. Doh.
Som tur var hade man inte sa mycket val. Allt gick sa fort. De satte fast en och sa att man skulle hoppa om 30 sekunder, sakerhetskollade alla knutar med mera, sa att det nu var tio sekunder kvar och ledde ut en till kanten och raknade snabbt ner fran fem. Man hade inte en chans att tanka efter - helt plotsligt foll man mot poolen, saker pa att man skulle do. Sa var allt over.
Mitt hopp gick valdigt smartfritt jamfort med det som Simon gjort precis innan. Han fick nan sorts snedstuds och borjade snurra som en snurrande Simon.
Jag vet inte om jag kommer att vaga hoppa igen. Jag kommer val antagligen va tvungen om jag hittar en till bungee jump.

Vulkanpromenad

Efter gummisnoddshoppen gick vi pa en promenad for att se lava och bada i hotsprings. Det blev inte direkt nagon lava, men vi fick se nagra faglar och nagra apor. Och knalla i skogen i osregnet, vilket var ratt trevligt, om an lite kallt.
Sen at vi en god middag och badade i valdigt varma hot springs.

Lyx

I och med varat valdigt fina hotell hade vi nu fatt en liten liten smak av lyx, och vi kande att vi behovde mer. Grabbarna skulle ju aka hem om tva dagar och alla vet ju att man inte kan ta med sig pengar hem, sa vi sokte upp det finaste hotellet som fanns i omradet - Tabacón, femstjarnigt med 12 olika varma pooler pa hotellomradet.
Till varan forvaning kostade det bara $80 per person. Vi var ju bara tvungen att ta in en natt.
Nar vi checkat in fick vi ta bilen till vara rum. De sista 20 metrarna kordes vara vaskor pa en golfbil till dorren. Nar vi fatt in allt i rummet tog vi pa oss badrockar och akte transportbuss till poolomradet. Det var gigantiskt stort med olika hotsprings som alla satt ihop genom backar med palmer och vegetation overallt man tittade. Nu var det glassardags.
Dagen efter vaknade vi med rummen fulla av olburkar, glas och matkartonger. Vi kande oss som riktiga svin. ¿Men alla maste ju fa lyxa nan gang i livet, eller hur?
Ingen dricks lamnade vi heller.


Nu sitter jag och Engman i San José. De andra pojkarna har akt mot flygplatsen for att forbereda for hemresa. Vid midnatt gar varan buss mot Managua, Nicaragua. Spannande.

Nu stanger internetkafét och jag maste dra! Tjooo.

Surfsurfsurfsurfursfursfrurfsfrusursfrfsursfrusurf

Jag sitter just nu på ett riktigt fint och lyxigt hotell i La Fortuna, ett vulkanområde norr om San José, som förvånande nog bara kostar oss $20 var per natt. Jag är dock rätt övertygad om att vi missat en nolla i priset eller liknande dock, det är så överdrivet lyxigt det här hotellet.
Imorgon blir det nog att kolla in vulkanen; jag vet inte hur vi ska komma dit än, det löser vi imorgon.

Den senaste veckan har vi spenderat i Jaco. Det var lite väl mycket regn på Karibienkusten, så vi tog bilen och for över.
Jaco var rätt nice, och surfen på grannstranden Playa Hermosa var riktigt bra. Vi har surfat extremt mycket känns det som. Det har nog blivit en 5-6 timmar om dan utan paus, och det har verkligen gått framåt nu. Äntligen börjar man lära sig att surfa!

Att surfa är både något av det bästa och absolut det mest frustrerande jag provat. När man blir spolad av typ 10 vågor i rad utan att riktigt hinna andas emellan samtidigt som man paddlar för livet för att komma ut så man kan åka och sväljer enorma mängder vatten och har kramper i armarna och bara vill dö så blir man lite småförbannad ibland. Men när man väl får åka på en våg är ilskan som bortblåst och man orkar fortsätta kämpa.
Nu är det dock slutsurfat för ett tag. Simon, Viktor och Christopher har sålt sina brädor och vi är ju i bergen nu.

Sista dan vi surfade hände något otroligt. Jag hörde något plaska några meter från mig och kollade dit. Det visade sig vara två stingrockor som höll på att träna parhoppning. Efter det fick jag stingrockefobi (de dödade ju trots allt krokodiljägarn), men har lyckats undvika att bli dödad än så länge iallafall.

Sen har vi varit och fiskat också. Vi fick bara två fiskar på fyra timmar, vilket sög, men jag fick iallafall veva upp en 12 kilos så kallad Mahi-mahi och vi hann bli ganska sjöfulla så det får väl räknas som succé.

På söndag åker väskbärarna hem. Jag har ingen aning vad de ska hem och göra.. men men.
Jag och Aron har inte direkt någon plan än, allt vi vet är att vi nog ska till Nicaragua härnäst. Det är slut på lyxandet nu också. Vi byter hyrbilen och fina hotell mot svettiga turistbussar och skitiga skjul. Det blir spännande hoppas jag.

I lift my hat off and say good morning.

Råttbajs i Puerto Viejo

Vi har nu tagit oss till Karibiensidan av den här ön som egentligen bara är ett land. Det var en lång resa hit.

Första stoppet på vägen från Santa Teresa till Puerto Viejo blev Montezuma; stället med vattenfallen som vi hade hört talas om. Det tog oss några timmar av klättring i skogen för att hitta vattenfallen, men allt slit var värt det i slutändan när man fick hoppa ett vattenfall på tolv meter.

Efter vattenfallen skulle vi åka färja. Det tog oss typ fyra timmar längre att komma på färjan än vi hade räknat med. Vi missade den första färjan med tre platser. När det nu hade blivit så sent fick vi stanna och övernatta i Puntarenas istället för i San José som tänkt. Där lyxade vi till det med ett hotell för $30 var, som vi hade helt för oss själva. Det fanns en pool där men vattenkoncentrationen i poolvätskan var ungefär på 10%, så vi sket i badet.

Dagen efter blev det långkörning ända hit till reggaekusten. Nu är jag mycket förkyld och har en riktigt jobbig hosta.

Detta är bilder:

Viktor och Kyle drar några riff.

Mitt kött anses vara en delikatess av bedbugs.

Simon åker linbana.

Zackari, en av våra många hundvänner i Santa Teresa.

Surf i Santa Teresa

Vi befinner oss nu i nån av tre små sammanflätade byar som enbart finns på grund av surfingen skulle jag tro. Det enda som finns här är restauranger, vandrarhem och en strand.
Det är väl, enligt mig, lite för lugnt här, i alla fall för detta skedet av resan; men det är rätt skönt. Man stiger upp vid 9-10, går ut och slåss med vågorna i 6-7 timmar, sen går man hem och varvar ner inför läggdags.
Idag har vi varit på en så kallad "Canopy Tour"; vilken går ut på att åka ner för ett litet berg i olika linbanor. Det var inte lika läskigt som jag trodde och hoppades, men rätt kul ändå.

Det kändes trist att lämna alla våra vänner i Tamarindo. De var en riktigt härlig blandning av sköna amerikaner och argentinska hippies typ. Min nya idol heter Juan och är så rock'n'roll man kan bli. Vi hade lite lust att ta med honom i en väska som vi kan packa upp varje gång vi ska festa, men var inte säkra på vad han skulle tycka om det.

Imorgon ska vi dra till Montezuma och sen vidare mot nya äventyr på Karibienkusten.

Sköt om mig.

Tamarindo

Christopher och Anton var ute på äventyr. Den förstnämndas fylla hade peakat ett bra tag redan och den kortare av männen var rejält på uppgång. De hade lämnat alla vännerna på vandrarhemmet för att hitta till det så kallade full moon partyt, men ångrat sig och gått tillbaka, endast för att inse att alla från vandrarhemsfesten hade dragit någonstans.
Pojkarnas korttidsminne var inte det bästa, men de tycktes minnas något om nattklubben Babylon. På Babylon fanns dock bara tre mycket hängiga rastafaris och efter en drink var fanns det egentligen ingen anledning att stanna där.
Nu tog resan fart på riktigt; genom mörka gränder med blodtörstiga dödshundar, över daggstänkta berg och fram och tillbaka efter huvudgatan i några timmar.
Efter ett mycket förvirrat besök på Subway och en jävla massa mer knallande såg pojkarna något otroligt - det riktiga Babylon, fullsmockat med folk! Alla vännerna var där och lyckan var total fram till fem minuter senare, klockan tre, när alla blev utslängda.
Nu var det bara en sak som fattades: att bli hustlad på pengar. Det uppdraget fixade Anton galant på en gång. Sen gick alla hem och däckade.

_________________________________

Detta kan låta som en riktigt värdelös kväll, och det håller jag med om. Läxan är i alla fall att aldrig dricka så mycket så du tappar bort dig i världens minsta by som består av två gator.

Annars är livet riktigt bra här i Tamarindo. Vi har hittat världens näst bästa vandrarhem med de roligaste och allmänt coolaste människorna. Det enda negativa är att jag har en stor koloni av bedbugs i min säng, men vem orkar bry sig när man går och lägger sig kalaspackad.

Det är rätt bra surf här också. Vi har surfat ganska mycket, och det är precis lika frustrerande som jag kom ihåg det; man får ingen konfirmation på att man går framåt i utvecklingen.

Jag har inte så mycket mer att säga. Kanske att jag orkar skriva nån sorts anekdot här nån dag, vi får se helt enkelt. Om ni vill ha mer detaljerad information kan ni besöka Arons blogg.

See you.

Introduktion

Nya forskarrön visar ett klart samband mellan havet och liv. En ny livsform, som upptäckts i Karibiska havet, tros kunna dra nytta av syret i vatten och helt kunna leva utan luftburet syre. Man har kunnat spåra dess ursprung ändå till en sorts primitiv bakterie, tusentals miljoner år tillbaka.

En individ ur det nya vattensläktet har fångats på bild:

När jag läste om dessa nya upptäckter i en av sveriges största dagstidningar bestämde jag mig på en gång. Jag måste ut i världen för att hitta, och namnge, denna nya art. Med den här bloggen ger jag dig en chans att följa med på min resa. Resan kan leda mig vart som helst i världen egentligen, men jag har ramat in det område som först kommer att få min uppmärksamhet (se den röda ramen).

Den åttonde januari sätter vi (jag och min assistent Aron) oss på planet till Costa Rica, vart vi möter upp med bärarna av våra väskor; Viktor, Simon och Christopher.

Över och ut!