fredag 27 februari 2009

Ravioliatervinning, Forsok 1: Misslyckat

Kycklingen Anton uppe pa en tempelbyggnad i Copán Ruinas.



Vy over Lago de Atitlán.



Vi har parkerat vara kajaker pa en ode strand; sjon ar dock lite kall att bada i.

torsdag 26 februari 2009

Sma manniskor med annu mindre cyklar

Lago de Atitlan ar vackert! En sjo med vulkaner at alla hall man tittar. Vi befinner oss pa sjons vastra sida, i San Pedro La Laguna: en stor partyby med en lugn atmosfar. Har finns bade billiga drinkar och god mat; till och med den asiatiska maten har hittat hit. Jag tror dock att bade jag och Aron kanner oss lite rastlosa har. Vi hade tankt stanna har i typ en vecka, sa vi far val helt enkelt forsoka komma in i den lugna lunken.

Det absolut skonaste med Guatemala maste vara alla indianer. Sma, sma manniskor som till och med far mig att kanna mig lang. Manga av mannen ar dessutom cowboys!

Innan vi kom hit var vi pa snabbvisit i Antigua: en pa ytan ratt livlig stad som bakom de nybyggda "gamla" husen och turisterna kandes helt tom. Dar hangde vi lite med den mycket rastlosa chilenarn Tom och de tva franska tjejerna med valdigt begransade engelskakunskaper - tre personer som vi aven har stott pa i Granada, East Harbour (Utila) och Copán Ruinas.

Det har inlagget var inte alls roligt att skriva, sa nu ska jag sluta. Hej!

torsdag 19 februari 2009

But it wasn't a rock...

Island detective. The words roll off your tongue like silk. There's really no other way to describe Casey. Except paranoid. Or junkie. Or hunter-gatherer with a machete and a plastic bag, looking for mahogany. But I'll stick with island detective.
We met Casey just outside our hotel. He was out on a mission, looking for a passport that had been stolen from some girl two days before. He was yet to find any leads in the case, but he was carrying some interesting pieces in his plastic bag. Mahogany pieces.
It turned out he actually could speak Norwegian. He had a wife in Norway, he said, but didn't look too happy telling us this so we didn't ask any further questions.

Casey showed us his home; a concrete apartment with trash just about everywhere. We saw spoons with weird burn marks on them and a glass pipe, among other things. He also had a table made purely of mahogany; he was gonna rebuild it now using his new found pieces.
We immediately saw his true nature: a great guy with his broken heart in the right place, so we stuck around for a while, watching television.
And that is the story of how we met our only true Bay Island friend, Casey - island detective.

___________________________________________________________

Tre dyk blev det pa Utila. Det var riktigt trevligt faktiskt. Inte ens i narheten lika rikt djurliv och vackra koraller som vi minns fran Asien, men riktigt kul att dyka igen. Vi fick bland annat se nagra skoldpaddor och troligtvis varldens storsta hummer!

Annars gjorde vi bara det vanliga pa on: gled runt och at/drack gott och tog det lugnt.
Lokalbefolkningen pa on pratade inte spanska som vi blivit van vid - de pratade engelska med en fyllig karibisk/jamaikansk dialekt. Det maste vara den harligaste dialekten jag hort.

Efter on blev det annu en transportdag for att ta oss till Copán Ruinas, vart vi nu befinner oss. Har finns ruiner fran Mayaindiarnernas glansdagar. Ruinerna och museet var riktigt intressanta; vi angrade bara att vi inte hade skaffat oss mer forkunskaper kring amnet, det hade nog gjort det annu intressantare.

Harifran ar nasta mal Guatemala - landet som snittade 17 mord per dag 2008!

Tack och adjo.

lördag 14 februari 2009

Svenskt kvalitetsbajs och utan skagg pa bussar i Honduras

Buss. Jag far en kansla av rovsvett bara jag hor ordet. Bussar gor mitt minne suddigt och osammanhangande, sa det har blogginlagget kan bli lite kaotiskt.

Vi sitter pa en bat och det gungar fruktansvart mycket. En vag skoljer in i baten; inte pa min sida som tur ar, vilket ger mig en frukstrerande tillfredstallelse - att en gang i livet fa vara pa ratt sida
.
Ojda, detta var nog inte riktigt ratt tillfalle att introducera mitt nya ord, frukstrerande.

Mellan bussarna kommer jag ihag stader. Vi hade en trevlig kvall i Granada med diverse folk fran Kanada, Tyskland, Holland och Makedonien.
I Matagalpa gjorde vi inte sa mycket alls; vi hade en tv pa rummet.

Pa ett hotell i San Marcos de Colón var min avforing nastan av samma kvalitet som det Gud har valsignat mig med hemma i Sverige. Detta gjorde mig sa glad att jag rakade av reseskagget, vilket gjorde mig deprimerad. Jag kanner mig nu enormt underlagsen Aron och hans krulliga ansiktspubes.

Efter cirka 18 timmar pa bussar, de tva senaste dagarna, sitter vi nu i La Ceiba - en stad pa Honduras norra Karibienkust, och letar igenom internet efter information vi kan behova nar vi ska dyka. Senare idag ska vi namligen ut till Utila, en av de sa kallade Bay Islands, vart man tydligen kan fa dyka med valhajar om man har tur.

Annars hander det inte mycket i den har delen av varlden. Aron har borjat prata i somnen; jag tror att jag har smittat honom - det aterstar att se om han borjar snarka snart ocksa.








Kom ihag att ta pa er klader om det ar kallt ute, och lat inte nordanvinden sudda bort er glada min. Glom aldrig, det ar vi mot dem.

lördag 7 februari 2009

Omringad av tjurhajar!

Det gar inte att komma fran Isla De Ometepe just nu. Det blaser storm hela dagarna och vattnet i sjon ar for vagigt for att farjan fran on ska kunna ga. Tydligen hade en bil och ett barn flygigt over bord nar de forsokte kora farjan igar.
Men det ar okej. For en dollar far man en mycket fin rom och cola har. Eller en gallo pinto (bonor och ris) med agg. En enlitersflaska med ol far man dock betala en och en halv dollar for.

Vi traffade en sjyst inhemsk snubbe forsta dagen som tog oss med upp pa den stora av de tva vulkanerna, som dessutom kunde engelska - han pluggade sprak pa universitet i Managua. Vi kom inte upp pa toppen pa grund av kraftig vind och dimma, men vi fick chansen att fraga mycket om Nicaragua, spanska ord och livet allmant. Yngre folk i Nicaragua verkar overraskande lika oss i Sverige och resten av varlden.

Dagen efter hyrde vi varsin san har bad boy (las skrothog):

och korde runt lite pa on. Sjalvklart var min tvungen att ga sonder typ 200 meter innan vi var hemma igen. Som tur var hittade vi nagra mekaniker som fixade det for $5.

Jag har ingen aning nar vi kommer att komma ifran den har on. Det kan val droja hur lange som helst antar jag. Det ar ju i alla fall en massa folk har, ingen kommer ju fran on, vilket ar trevligt; och vi har pengar sa vi klarar oss nagra veckor till sa det loser nog sig.

Nu ska jag ta en ol. Adjo.

tisdag 3 februari 2009

Managua, Nicaragua - Antligen!

Efter mycket strul med bussbiljetten (vi visste inte om den gick 12 pa dan eller natten, samma dag eller dagen efter eller ens varifran den gick och ingen i hela San Jose kunde engelska bra nog for att forklara) har vi nu kommit till Managua, ett dygn senare an vi trodde. Den sex timmar langa resan tog tio timmar den har gangen.

Det blir nog att forsoka lara sig spanska nu. Har kan verkligen INGEN engelska. Vi forsoker lara oss siffrorna just nu, sa att man i alla fall kan kopa sig fri om det skulle behovas.
Imorgon ska vi forsoka hitta en buss ut ur den kungliga huvudstaden, till en vulkan- o som ligger i en sjo. Dar verkar det riktigt fint.

Bilder

Raccooooon!


Frukost i Jaco.


Christopher borjar inse att han tagit sig mat over huvudet.



Glad eller gratande? Jag kommer inte ihag.


Glass i poolen.


Pojkarna gor Burger King med stil.

söndag 1 februari 2009

Bungee jump, vulkanpromenad och lyx.

Bungee jump

Bara 40 meter; det ar ju ingenting; vilken fjantbungeejump, tankte jag och Simon. Nar man val var dar uppe sag allt lite hogre ut dock.
Man skulle alltsa kasta sig ut mot den lilla, tre meter djupa, poolen och lita pa att linan haller. Doh.
Som tur var hade man inte sa mycket val. Allt gick sa fort. De satte fast en och sa att man skulle hoppa om 30 sekunder, sakerhetskollade alla knutar med mera, sa att det nu var tio sekunder kvar och ledde ut en till kanten och raknade snabbt ner fran fem. Man hade inte en chans att tanka efter - helt plotsligt foll man mot poolen, saker pa att man skulle do. Sa var allt over.
Mitt hopp gick valdigt smartfritt jamfort med det som Simon gjort precis innan. Han fick nan sorts snedstuds och borjade snurra som en snurrande Simon.
Jag vet inte om jag kommer att vaga hoppa igen. Jag kommer val antagligen va tvungen om jag hittar en till bungee jump.

Vulkanpromenad

Efter gummisnoddshoppen gick vi pa en promenad for att se lava och bada i hotsprings. Det blev inte direkt nagon lava, men vi fick se nagra faglar och nagra apor. Och knalla i skogen i osregnet, vilket var ratt trevligt, om an lite kallt.
Sen at vi en god middag och badade i valdigt varma hot springs.

Lyx

I och med varat valdigt fina hotell hade vi nu fatt en liten liten smak av lyx, och vi kande att vi behovde mer. Grabbarna skulle ju aka hem om tva dagar och alla vet ju att man inte kan ta med sig pengar hem, sa vi sokte upp det finaste hotellet som fanns i omradet - Tabacón, femstjarnigt med 12 olika varma pooler pa hotellomradet.
Till varan forvaning kostade det bara $80 per person. Vi var ju bara tvungen att ta in en natt.
Nar vi checkat in fick vi ta bilen till vara rum. De sista 20 metrarna kordes vara vaskor pa en golfbil till dorren. Nar vi fatt in allt i rummet tog vi pa oss badrockar och akte transportbuss till poolomradet. Det var gigantiskt stort med olika hotsprings som alla satt ihop genom backar med palmer och vegetation overallt man tittade. Nu var det glassardags.
Dagen efter vaknade vi med rummen fulla av olburkar, glas och matkartonger. Vi kande oss som riktiga svin. ¿Men alla maste ju fa lyxa nan gang i livet, eller hur?
Ingen dricks lamnade vi heller.


Nu sitter jag och Engman i San José. De andra pojkarna har akt mot flygplatsen for att forbereda for hemresa. Vid midnatt gar varan buss mot Managua, Nicaragua. Spannande.

Nu stanger internetkafét och jag maste dra! Tjooo.