Svenskt kvalitetsbajs och utan skagg pa bussar i Honduras

Buss. Jag far en kansla av rovsvett bara jag hor ordet. Bussar gor mitt minne suddigt och osammanhangande, sa det har blogginlagget kan bli lite kaotiskt.

Vi sitter pa en bat och det gungar fruktansvart mycket. En vag skoljer in i baten; inte pa min sida som tur ar, vilket ger mig en frukstrerande tillfredstallelse - att en gang i livet fa vara pa ratt sida.
Ojda, detta var nog inte riktigt ratt tillfalle att introducera mitt nya ord, frukstrerande.

Mellan bussarna kommer jag ihag stader. Vi hade en trevlig kvall i Granada med diverse folk fran Kanada, Tyskland, Holland och Makedonien.
I Matagalpa gjorde vi inte sa mycket alls; vi hade en tv pa rummet.

Pa ett hotell i San Marcos de Colón var min avforing nastan av samma kvalitet som det Gud har valsignat mig med hemma i Sverige. Detta gjorde mig sa glad att jag rakade av reseskagget, vilket gjorde mig deprimerad. Jag kanner mig nu enormt underlagsen Aron och hans krulliga ansiktspubes.

Efter cirka 18 timmar pa bussar, de tva senaste dagarna, sitter vi nu i La Ceiba - en stad pa Honduras norra Karibienkust, och letar igenom internet efter information vi kan behova nar vi ska dyka. Senare idag ska vi namligen ut till Utila, en av de sa kallade Bay Islands, vart man tydligen kan fa dyka med valhajar om man har tur.

Annars hander det inte mycket i den har delen av varlden. Aron har borjat prata i somnen; jag tror att jag har smittat honom - det aterstar att se om han borjar snarka snart ocksa.

Kom ihag att ta pa er klader om det ar kallt ute, och lat inte nordanvinden sudda bort er glada min. Glom aldrig, det ar vi mot dem.