Tamarindo

Christopher och Anton var ute på äventyr. Den förstnämndas fylla hade peakat ett bra tag redan och den kortare av männen var rejält på uppgång. De hade lämnat alla vännerna på vandrarhemmet för att hitta till det så kallade full moon partyt, men ångrat sig och gått tillbaka, endast för att inse att alla från vandrarhemsfesten hade dragit någonstans.
Pojkarnas korttidsminne var inte det bästa, men de tycktes minnas något om nattklubben Babylon. På Babylon fanns dock bara tre mycket hängiga rastafaris och efter en drink var fanns det egentligen ingen anledning att stanna där.
Nu tog resan fart på riktigt; genom mörka gränder med blodtörstiga dödshundar, över daggstänkta berg och fram och tillbaka efter huvudgatan i några timmar.
Efter ett mycket förvirrat besök på Subway och en jävla massa mer knallande såg pojkarna något otroligt - det riktiga Babylon, fullsmockat med folk! Alla vännerna var där och lyckan var total fram till fem minuter senare, klockan tre, när alla blev utslängda.
Nu var det bara en sak som fattades: att bli hustlad på pengar. Det uppdraget fixade Anton galant på en gång. Sen gick alla hem och däckade.

_________________________________

Detta kan låta som en riktigt värdelös kväll, och det håller jag med om. Läxan är i alla fall att aldrig dricka så mycket så du tappar bort dig i världens minsta by som består av två gator.

Annars är livet riktigt bra här i Tamarindo. Vi har hittat världens näst bästa vandrarhem med de roligaste och allmänt coolaste människorna. Det enda negativa är att jag har en stor koloni av bedbugs i min säng, men vem orkar bry sig när man går och lägger sig kalaspackad.

Det är rätt bra surf här också. Vi har surfat ganska mycket, och det är precis lika frustrerande som jag kom ihåg det; man får ingen konfirmation på att man går framåt i utvecklingen.

Jag har inte så mycket mer att säga. Kanske att jag orkar skriva nån sorts anekdot här nån dag, vi får se helt enkelt. Om ni vill ha mer detaljerad information kan ni besöka Arons blogg.

See you.